Trotjänaren som ”vägrar” att gå i pension

Lars Kihlbom är snart 67 och trodde att han gått i pension. Men så ringde det … och plötsligt var han tillbaka på jobbet igen. Här är hans berättelse om nästan 50 år på EA Gruppen.

”Jag är född 1955 och när jag slutade nian i början av 1970-talet var det ungefär hälften som pluggade vidare och hälften som började jobba direkt. Vilket man valde berodde nog till stor del på vilka hemförhållanden man kom ifrån. Min pappa Knutte hade vad man kan kalla ett gammaldags sossetänk. Han tyckte att det var tryggt och bra med ett ordentligt jobb. Själv tyckte jag om skolan men tyckte också att det verkade roligt att jobba. Redan under högstadiet hade jag varit med pappa på jobbet under pryo. Pappa var en riktigt hjälte för de andra gubbarna. Han var en kunnig yrkesman och stod upp och sade ifrån ifall någon bråkade eller kom med orimliga direktiv. Pappa hade också god kontakt med ledningen. En sommar satt pappa och mamma barnvakt åt Anna som numera är Vd. Det var väldigt tydligt att EA Gruppen var ett familjeföretag. Folk brydde sig om varandra. Så är det fortfarande och det är nog det som har hållit mig kvar i alla år.

När pappa sade att han kunde fixa jobb till mig direkt efter nian så hoppade jag på det. Min lärare i samhällskunskap grät när jag berättade att jag inte skulle plugga vidare. Men även om jag inte studerat sen dess kan man säga att jag ändå bildat mig. Jag har alltid tyckt om att läsa alla möjliga sorters böcker. Det kan vara Freud eller en biografi om Mao-Tse Tung eller nåt av PC Jersild. Arbetskamraterna brukar skämta om det apropå vad man ska göra på helgen. ”Lasse sitter väl på balkongen med en bok och en bärs”.

”Det var väldigt tydligt att EA Gruppen var ett familjeföretag. Folk brydde sig om varandra. Så är det fortfarande och det är nog det som har hållit mig kvar i alla år.”

 

Pappa Knutte med firmabil tidigt 80-tal6 juni 1971 började jag på EA Gruppen. På den tiden hette företaget bara Eric Andersson och bestod av två arbetslag, ett gäng i Märsta och ett i Rimbo. Det var väl sammansvetsade grupper. Många av gubbarna bodde grannar. På morgnarna brukade vi samlas i ett slags byggkojor i Väsby där vi käkade, förvarade verktyg och bytte om. Sen åkte vi i pickuper, mindre lastbilar, till jobben. Det var helt klart tuffare tider och andra vanor och regler om bekvämlighet och säkerhet som gällde. När det var kallt brukade gubbarna tända en burk fylld med t-sprit i bilen för att hålla värmen. Den första tiden jobbade jag tillsammans med pappa med armering och gjutning av telebrunnar. Annars bestod arbetet mycket av att schakta ner telerör. Det var över huvud taget väldigt mycket handschakt. När jag fyllde 18 och tog körkort blev jag mer självständig gentemot pappa och började göra egna jobb. Då vart man lite kaxig och trodde man var världsmästare och det skapade en del argument mellan mig och pappa.

Så småningom fick vi mycket arbete med att gräva skarvgropar åt televerket. Kabelnätet var gammalt redan då, med kablar av bly och koppartrådar lindade i papper. Ofta blev det korrosionsskador och kortslutning i kablarna. Då var vi där och grävde fram kablarna. Vi grävde hundratals skarvgropar. Kanske tusentals. När vi hade schaktat så fanns det en uppsjö olika sorters rör som vi kunde lägga ner. Bland de vanligaste var 2k-blocken som vägde 72 kilo och hade plats två kablar. 7k-block som vägde 140 kilo och hade plats för sju kablar var också vanliga. De mindre blocken fick vi bära fram till schaktkanten. 7k-blocken rullade vi fram till en planka som låg tvärsöver schakten. Där tippade vi sedan blocket på en gummimatta, för att sedan med hjälp av två käglor stöta om ändarna i varandra. Sedan skulle varje skarv fyllas med betong. Vi kunde lägga hundra, kanske till och med två hundra block om dagen. Det var tufft för ryggen. Men peppar-peppar har jag klarat mig utan några större problem.

”Då vart man lite kaxig och trodde man var världsmästare och det skapade en del argument mellan mig och pappa.”

Någon gång på 70-talet kom plaströren. 6 meter långa och gråblå. Plaströren underlättade vårt arbete enormt. Man tog en bunt på fem rör över axeln och gick i väg med ett leende. Under den här tiden började vi också att arbeta med elverken på kommunerna. Vi var i Jakobsberg, Bro, Sigtuna och Stockholm, och sen även på flygplatserna Arlanda och Bromma.

Sedan när jag fick barn slutade jag faktiskt på EA Gruppen för att jobba med idrottsplatser i Sigtuna kommun. Men ganska snart började jag sakna stämningen och arbetskamraterna. Väl tillbaka på EA Gruppen igen blev jag utlånad från min vanliga grupp till tunnelbanan. Jag skulle vara där i en månad, men blev kvar i 14 år. Där hade jag ett bra gäng bestående av en lots, en maskinist, två el-gubbar och min gode kollega Janne Englund som vakt. Arbetet kallades för ”säkerhetshöjande åtgärder”. Vi bytte ut kablar, slipers, satte upp nya elskåp, schaktade och gjöt fundament. Som mest var vi över 60 man som arbetade på tunnelbanan.

Lasse in action i tunnlarna

Efter tunnelbanan gick jag tillbaka till anläggningsjobb. Jag fick ofta en slags ledarroll och hade friheten att välja vilka killar som jag ville arbeta med. Ibland var jag formellt sett arbetsledare, för det mesta hade jag inte någon speciell titel. Jag tror att jag har förmågan att inge förtroende efter pappa. Det hände även på stora jobb att arbetsledningen lät mig ta slutbesiktningen med kunden. När jag tänker tillbaka så har nog både jag själv och arbetslaget ofta fått uppskattning för det jobb vi utfört. Det är otroligt viktig för arbetsglädjen att vi i arbetslaget kan uppmärksamma varandra och att man känner sig sedd av ledningen. Precis som pappa har jag också engagerat mig för arbetstagarnas villkor och rättigheter, främst genom att vara ordförande i fackklubben och medlem i fackstyrelsen.

 

”Det är otroligt viktig för arbetsglädjen att vi i arbetslaget kan uppmärksamma varandra och att man känner sig sedd av ledningen.”

För tre och ett halvt år blev jag utlånad från Frijo till Bygg & Berglaget, BBL. Sedan dess har jag varit på säkerhetsklassade uppdrag i olika tunnlar runt om i stan. För mig har det varit en slags nytändning på jobbet. På BBL sitter yrkesarbetare och arbetsledning och fikar tillsammans på morgonen och för det mesta jobbar vi ganska nära varandra under dagen. Stämningen påminner rätt mycket om hur det var där i början när jag satt i kojan i Väsby tillsammans med pappa och de andra gubbarna. Nu fyller jag snart 67 och när mitt senaste projekt för BBL tog slut gick jag i pension. Men jag hann bara vara pensionär i ett par veckor innan de ringde och frågade om jag ville börja igen med ett nytt uppdrag. Jag har i och för sig mycket annat att ägna mig åt än jobbet, nio barnbarn till exempel, men jag kände ändå att jag faktiskt har mer att ge, och att det fortfarande är himla roligt att göra ett bra jobb tillsammans med alla fantastiska killar och tjejer. Så efter att ha gått i pension efter 47,5 års anställning har jag börjat jobba igen.”