Tunnel blir tågdepå

I Norsborg byggs just nu Stockholmsområdets största tunnelbanedepå. Det är ett gigantiskt projekt uppdelat i två entreprenader där Skanska -arbetar från södra sidan av berget med sprängning och NCC leder bygget från Norsborgssidan med betongtunnlarna. Resultatet ska bli tre uppställningstunnlar inne i Eriksbergsåsen, där tunnelbanetågen ska städas och underhållas nattetid. En 320 meter lång betongtunnel byggs för att tågen ska komma ner i berget. Där byggs en tvätthall, verkstad och saneringshall för klotter. När anläggningen tas i bruk 2017 kommer det att vara -arbetsplats för cirka 100 personer som ska underhålla röda linjens tunnelbanevagnar.

För Broby spår omfattar projektet att lägga sju kilometer spår, montera all kanalisation som tillhör spår, inköp av allt material och samordning med de övriga entreprenaderna. När Spadtaget besöker projektet en dag i slutet av januari, är den 12 man starka gruppen från Broby Spår uppdelade på två håll. Det ena gänget är nere i den västra delen i en av de utsprängda tunnlarna, ”hall 2”, som är 300 meter lång, 23 meter bred, 6 meter hög och rymmer fyra parallella spår.

Hur är det att jobba i tunneln?
– Det här är den bästa arbetsplatsen vi haft! Inomhusjobb på vintern, torrt och varmt och nu när sprängningarna är klara har luften blivit mycket bättre, ler Erik. Dagsljus kan man sakna, men det är ju ändå mörkt utomhus så här års.

– Att vara spårläggare är ett fritt jobb med stort ansvar. Vi klarar oss själva och behöver inte ha någon chef som hänger över axeln, fyller Lars i.

Det är ett rutinerat och ihopsvetsat team. Maskinisten Per-Axel lägger varsamt ut sliprarna, Lars vinkar att de ska läggas ytterligare någon centimeter längre fram. Sedan mäter Lars in med mätstickan. Noggrant. Det är totalt 10 000 slipers och 32 växlar som ska på plats.

Här lägger Erik Rahm och Lars Hedqvist ut sliprar och räls.

Hur är det att jobba i tunneln?
– Det här är den bästa arbetsplatsen vi haft! Inomhusjobb på vintern, torrt och varmt och nu när sprängningarna är klara har luften blivit mycket bättre, ler Erik. Dagsljus kan man sakna, men det är ju ändå mörkt utomhus så här års.

– Att vara spårläggare är ett fritt jobb med stort ansvar. Vi klarar oss själva och behöver inte ha någon chef som hänger över axeln, fyller Lars i.

Det är ett rutinerat och ihopsvetsat team. Maskinisten Per-Axel lägger varsamt ut sliprarna, Lars vinkar att de ska läggas ytterligare någon centimeter längre fram. Sedan mäter Lars in med mätstickan. Noggrant. Det är totalt 10 000 slipers och 32 växlar som ska på plats.

I Broby Spår veckopendlar de flesta till arbetet, från Skåne i söder till Jämtland och Dalarna i norr. Man bor tillsammans i husvagnar eller tillfälliga boenden, vilket gör att man lär känna varandra i fler situationer än bara yrkesmässigt.

– Vi känner varandra bättre än våra fruar, skrattar Erik. Det finns en speciell jargong med både utmaning och stor värme i tonen, som gänget har utvecklat sinsemellan.

Hur kommer man in som ny person i en så tajt grupp? Erik och Lars tittar på varandra och på Mattias Kirnär, som anses som ”ny” efter fem år i företaget.

– Först bryter vi ner dem och sen bygger vi upp dem, skojar Lars.

– Det är sköna arbetskollegor man har, det är de som gör att man trivs, kontrar Mattias.

Uppe på perrongen jobbar Tobbe Nordberg och Stefan Bergkvist med att montera strömskenan som förser tåget med ström. Och sen montera fast den skyddande träplankan över strömskenan. Tobbes norrländska dialekt går inte att ta miste på.

Hur hamnade du här, på en tunnelbanestation i Norsborg?
– Jag höll på att fria med en tjej, jag jobbade i skogen men ville till järnvägen och på den vägen är det, säger Tobbe. Jag trivs i Stockholm och med projekten här, det är mer utmaning och omväxlande än att göra underhållsjobb på Inlandsbanan.

Lite längre bort på spåret finns svetsaren Kenneth Sjöblom och Björn ”Bea” Augustson. Kenneth, med en axelbredd i klass med spårvidden, ligger på knä vid rälsen och förbereder svetsning av en skarv. Bea hämtar släggan, ytterligare en kil och en påse sand på trallan där redskap och utrustning ligger förberedda som till vilken operation som helst.

– Fukt är inte bra när man svetsar, säger Kenneth som en förklaring till parasollet som står uppspänt.

Tjong och bank, Kenneth slår i kilar och justerar rälsen i höjd och sidled.

– Den här jävlas, men då får man jävlas tillbaka, klargör Kenneth och jag förstår att hans envishet och noggrannhet har resulterat i många perfekta svetsningar.

– Fuskar man nu får man jobba ihjäl sig senare. När formen är satt och ”grytan” kokar kan man inte ändra något. Blev det snett har man mycket jobb med att slipa, förklarar han.

– Det är ett slitsamt arbete, rygg och axlar tar mycket stryk, säger Kenneth. Jag är gammal brottare och styrketränar. Det måste man för att hålla fysiskt.

Formen av eldfast tegel är på plats. Noggrant fodrar Bea och Kenneth med finkorning specialsand. Eldslågor slår upp från rälsen och nyfikna pendlare tittar ner från perrongen, men håller sig på behörigt avstånd. Det är Bea som har koll på tiden, efter en och en halv minut har skarven förvärmts till rätt temperatur. Grytan med termitpulver placeras ovanpå och antänds och blir en smältande form av rälsstål som fyller skarven. Plötsligt säger Björn Sundqvist, arbetsledaren som guidar oss runt:

– Nu måste jag upp och ta emot en leverans. Det är 30 ton räls som -kommer på lastbil.

Han remmar på uppför backen mot tunnelmynningen. Logistiken är en utmaning, eftersom det är ont om plats nere i tunnlarna.

– Ungefär nu, säger Björn och tittar på klockan, lämnar ytterligare en last med sex kilometer strömskena från tillverkaren i Österrike. Det är ett stort pussel att få hit rätt material i rätt tid. Man måste ha framförhållning. På strömskenorna är det nio månaders leveranstid, berättar Björn.

När Spadtaget motvilligt lämnar det fantastiska spindelnätet av stål, makadam och samordning, som arbetsplatsen Norsborg är, är det med djup respekt för det stora hantverkskunnandet och samarbetsförmågan hos killarna från Broby Spår.