Allt är Gudruns fel. Eller förtjänst. I spåren efter den stora stormen 2005, när cirka en halv miljon elabonnenter blev strömlösa, har kraftbolagen behövt tänka om och vädersäkra sina anläggningar. Runt om i Sverige har luftledningarna grävts ner under mark och det är vad som nu pågår i Hallstavik, en av Roslagens tätorter. Ett uppdrag på sex miljoner kronor för Frijo.

Projektet handlar om att markförlägga den högspänningskabel som går genom Hallstavik. Just nu jobbar Tony Burman, Magnus Bonesmo, Nicklas Andersson och Ulf Andersson med uppdraget. Men fler har varit delaktiga i tidigare skeden.  När Spadtaget besöker projektet i mitten av januari är de delar som går genom orten, färdigställda. Nu återstår att på tre ställen dra ledningarna under Skeboån och järnvägen, som ligger parallellt med varandra. Samt anslutningar till detta.

– Målet är att påverka alla inblandade markägare så lite som möjligt. Jag går runt på plats med markägarna och bostadsrättsföreningarna och diskuterar fram hur vi ska lösa saker på bästa sätt, säger Tony Burman, platschef Frijo.

Spadtaget träffar Magnus och Nicklas som går efter maskinen som gör ett snyggt schakt bara några meter parallellt med ån. Skopan skär genom marken som en kniv, ”smörgrävning” säger Magnus. Här längs ån är det lera som suger tag i både skopa och bygger upp skorna till platåhöjder på en förmiddag. Nicklas är relativt nyanställd.

– Jag lär mig något hela tiden, det är bra att gå tillsammans med de som är erfarna. Jag får prova själv och får sedan feedback. Det är kul att det syns vad man gör, det finns en början och ett slut. Och man måste vara noggrann, blir inte grunden rätt, blir inget rätt, säger Niklas som redan hunnit lära sig mycket. Bland annat stumsvetsning. Bredvid schaktet ligger nästan kilometerlånga i hopsvetsade svarta PE-rör.

Magnus skarpa ögon fäster plötsligt blicken i schakten, det är något som inte stämmer. Han viker ut tumstocken och kollar djupet. Mycket riktigt, de senaste skoptagen blev lite för djupa och det rättas snabbt och prydligt till av maskinisten.

Efter en stund dyker Ulf Andersson upp. Han har varit på ett annat projekt i Upplands Väsby på morgonen.

– Jag gillar att jobba ute, skulle aldrig kunna ha ett stillasittande jobb inomhus, säger Ulf och hoppar vigt ner i schaktet för fotografering.

En ny elcentral har byggts vid ån och invid den sker den första borrningen. Den stora borriggen behöver 21 meter för anslaget och står inklämd vid den nya elcentralens husvägg. Staget har en 25 gradig lutning och arbetar med 25 tons tryck. Frijo har slagit ner ett rejält mothåll för att ekipaget inte ska förflytta sig.

Metoden styrd hammarborrning utvecklades för oljeindustrin, men används nu brett sedan många år. En skedformad borrkrona roterar igenom materialet. Med hjälp av en sändare på borren och en mottagare uppe på marken mäts djup och vinkel. Maskinisten kan på så sätt avgöra hur borren ska manövreras. Borren kan styras med en precision på plus minus 15 centimeter ner till ett djup på 15 meter.

Samtidigt som borrkronan äter sig igenom berget, sprutas en blandning av vatten och bentonitlera in, lerblandningen fångar upp materialet som borras bort (borrkax) vilket med hjälp av tryck åker tillbaka ut. Där samlas borrkax-lervällingen upp i en slamgrop. Från slamgropen pumpas det vidare till en jättelik avskiljningsanläggning där borrkax och bentonit separeras bort och vattnet kan användas igen i ett slutet system. Nisse Westberg från bolaget Horisonterra som gör borrningarna berättar att det går åt 400 000 liter vatten om dagen.

När borren når upp på andra sidan ån, cirka 160 meter bort, ska ledningarna tas ner i maken genom att borren dras tillbaka.

– I Frijo har vi bra kunskap om kabeldragning och i och med det här projektet bygger vi på detta ytterligare, säger Tony.

Spadtaget lämnar Hallstavik. Här är man både nyfiken och har erfarenhet, en fin kombination av viljan att lära nytt och trygg kunskap.